Thisday

Hola qué tal.

Jag övar fortfarande på spanskan. Eller nej det gör jag inte, nu ljuger jag. Jag funderar på att börja ljuga riktigt mycket i den här bloggen. Det vore ganska roligt, både för mig och Ni som läser. Vem vet i nästa inlägg kanske jag har tagit emot nobelpriset.






Den här låten tänkte jag lägga in på bloggen i mitt tidigare liv, för ca 6 månader sedan. Då fanns den dock inte på youtube. Nu är jag jätteless på den. Kände trots allt att den var värd en plats här. Jag själv låter bli att lyssna på den, men jag tycker att ni ska streama på som vanligt.

De heter Tape
Deras CD heter Luminarium

Karl Ström:

Beams som inleder Luminarium sveper mjuka toner runt om. Gitarrer och ekon låter som djuphav. Sakta lunkande, hänförande vackert. Det är lätt att höra lån från Bo Hanssons gamla orgelverk när man lyssnar. Det är naturromantiskt, men med ett tydligt inslag av staden. Eller åtminstone det moderna livet.

Ett kakofoni av röster och ljud som stormar omkring, stressar hit och dit. Forcerar sig fram, tränger sig in, jagar. Högt och burdust utan reson.

Precis så låter inte Tape. De låter som en motsats till allt det.

Istället låter de som en att man ligger på en sommaräng med en lätt bris över huden. Eller som vatten som delar sig runt min fot i en porlande bäck. Som värmen som tränger in när du står skyddad från vinden, men precis så den nedgående solens strålar når dig.

Eller kanske låter de som celldelning, blodkroppar som rör sig, ögon som ser något vackert, händer som känner något mjukt.

Eller så låter Tape som ingenting annat.

Jaha jag hade fel vi har internet fortfarande. Nu när jag är ledig tar jag verkligen vara på tiden. Imorse gick jag upp klackan 7 och gjorde den här lergubbs filmen.